Psykiatrins ensamhet

Ensamhet har förödande konsekvenser. Ensamhet kan till och med döda. Studier har kunnat visa att risken att dö i förtid ökar med ca 30% för personer som känner sig ensamma eller är socialt isolerade [1]. Ensamhet handlar inte bara om enskild patient som plågas. Det kan också handla om hur en organisation som psykiatrin agerar och det pris det handlingssättet har.

Ensamhetens pris

Ensamhet är relaterad till en känsla av meningslöshet, att inget av vad du gör spelar någon roll. Oavsett om ensamhet är en orsak eller konsekvens av ditt mående så lämnar ensamheten dig ofta med en känsla av maktlöshet.

Ensamhet gör det svårare att tänka. Eller i alla fall så hänger ensamhet och kognitiva svårigheter ihop. De som känner sig ensamma tänker långsammare, har svårare att minnas och har överhuvudtaget sämre förmåga att resonera.

En grundläggande känsla av ensamhet finns ofta hos de som söker psykiatrisk vård. Ibland uttrycks ensamheten i tanken om att vara annorlunda, att vara ”skadad”, eller i att det svårt att uppnå nära och viktiga relationer till andra.

Ensamhet är ett välbekant fenomen för många behandlare i psykiatrin. Det talas dock sällan om att psykiatrins ensamhet. För ibland gör sig psykiatrin faktiskt ensam. Den sköter sitt. Vårdcentralen sköter sitt. Mellan vårdaktörerna finns inte ofta en känsla av samhörighet. Första linjens och andra linjens psykiatri hör inte till samma familj. De är ’vårdgrannar’. De gäller att dra upp rutiner och staket för vad som är mitt och vad som är ditt.

Samverkan eller en relationell psykiatri?

Så klart talas det om vikten av samverkan i psykiatrin. När man talar om samverkan är det ofta i objektifierad form, ”psykiatrin” och ”primärvården” behöver samverka bättre. Samverkan handlar många gånger om att kunna lämna över patienten till någon annan aktör. Psykiatrin vill ”samverka” med beroendemottagningen så att patienten får vård där.

”Det finns dock ingen egentlig samverkan utan samarbete. Och det finns inget samarbete om inte två individer har en relation där man ömsesidigt respekterar varandra och kan kanske till och med uppskattar att arbeta ihop.”

En patient kan behöva hjälp med att bryta sin ensamhet eller att inte längre uppleva sig som en isolerad ö. Det samma kan sägas om psykiatrin. Det behöver finnas en strävan att uppnå en ömsesidig och förtroendefull relation mellan psykiatrin och primärvården. I den typ av relation kommer man inte vara på sin vakt över vad som är ditt eller mitt. Istället kommer frågan vara hur man bäst lägger upp fördelningen av arbetet kring det som är ”vårt”. I den typen av relation kan det också finnas en öppenhet, en möjlighet att ställa frågor, att komma med konstruktiv kritik. Oftast tas bara kontakt vårdgrannar emellan när en patient önskar överföras, eller när något måste korrigeras eller ändras. Men en relation växer inte till sig i tystnad eller i kritik. Ibland kanske det hellre skulle handla om att säga ”tack för en välskriven remiss, där patientens livshistoria, situation och symtom klart framgår”. Ibland kanske det skulle handla om att ringa upp och säga ”kan ni erbjuda patienten er gruppbehandling i medveten närvaro då vår nästa grupp startar först om fyra månader?” Ibland kanske bara fråga: ”patienten tycker framförallt att han har somatiska problem och beskriver inte depression eller ångest – det kanske kan vi träffar patienten gemensamt och försöker visa på hur tänkt att mag- och tarmbesvären kan hänga ihop med ångest och stress?”. I en relation söker man dialog. Man försöker förstå hur den andra tänker, känner och varför den agerar som den gör. Det blir inte automatiskt ”dom gör inte som de ska”.

”Så om vi önskar hjälpa en patient att bryta sin sociala isolering och sin känsla brist på kontakt med omvärlden behöver vi inte bara arbete med en viss metod med en viss patient. Vi behöver också sträva efter att skapa relationer till medarbetare, vårdgrannar och andra aktörer runt patienten. Man skulle kunna kalla det den relationella psykiatrin. En psykiatri som till skillnad från den ensamma, kan tänka klart och fatta goda beslut. Men också kan uppleva samhörighet och en känsla av att kunna påverka. En psykiatri som är livskraftig och inte riskerar att drabbas av död i förtid.”

 

Referenser

  1. Holt-Lunstad, J. et al. (2015). Loneliness and social isolation as risk factors for mortality: a meta-analytic review. Perspect Psychol Sci, 10 (2), 227-237.

Daniel Maroti psykolog psykiatrins ensamhet

-Vem är Daniel Maroti?

Namn: Daniel Maroti

Bostadsort: Gustavsberg

Utbildning: Psykologexamen, Specialist i klinisk psykologi, inriktning neuropsykologi

Nuvarande tjänst och arbetsplats: Capio Psykiatri, Värmdö

Tidigare tjänster och meriter:

Inga avgörande meriter som jag kan se det. Jag är dock stolt över att trots att jag är småbarnspappa får till träning ganska regelbundet. Det är lite smått heroiskt att ge sig av på en löptur en mörk och kall kväll efter att barnen lagt sig.

Expertis och intresseområde:

Jag är väldigt intresserad av att göra vad man kalla en ”psykologisk undersökning” kring om kroppsliga symtom som till exempel trötthet, smärta, yrsel kan hänga samman med livspåfrestningar, livsomständigheter och stress. Ibland gör det det, ibland gör det inte.

På temat kan sägas att jag driver ett litet slumrande företag som heter Psoma – Maroti psykologtjänster. Företaget har framförallt ägnat sig åt att skapa förutsättningar för publicering av populärvetenskaplig litteratur om kropp och psyke. Flera texter har tidskriften Modern psykologi publicerat och finns för nedladdning på https://www.researchgate.net/profile/Daniel_Maroti.

I framtiden hoppas jag att företaget även ska kunna ta emot patienter som vill undersöka om deras kroppsliga symtom kan hänga ihop med känslomässiga faktorer. Och om de hänger samman så klart erbjuda en psykologisk behandling som är hjälpsam för att komma till rätta med symtomen.

Vad som fick dig att börja arbeta inom vården eller vad som gjorde att du är engagerad i frågor relaterat till vården:

Mitt första heltidsarbete var inom äldrevården. Där fanns en kvinna som inte kunde prata utan endast sa ”da da da”. Men det var inte meningslöst ”da da da” . Hon försökte kommunicera. Det visade sig att hon hade grav expressiv afasi. Hon förstod vad man sa. Till slut ”pratade” vi. Det var ”da” med bestämd röst för ja. ”Da da da” för nej. Det var magiskt. Hon gav mig en känsla av att det går att göra en skillnad. Ibland bara genom att sätta sig ner och lyssna och försöka förstå.

Vem är du vid sidan av ditt arbete:

Jag tycker om att tänka med ord. Att filosofera, men också omvandla teori till praktik. Jag har skrivit en del populärvetenskapliga texter, som jag nämnt. Det är riktigt roligt.

Mitt liv går annars mycket ut på att vara den bästa pappa jag kan vara. I praktiken innebär detta att jag ibland är en inkännande, kärleksfull och busig pappa, ibland en lättirriterad surgubbe som kommer med alldeles för mycket kritik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *