Vårdpersonal – ta på er ledartröjan!

Engagemang, driv och en förändringsvilja, är några av de egenskaper som blir tydliga när Vårdutveckling.se träffar ST-läkare Madeleine Liljegren. Hennes nuvarande engagemang visar sig bl. a. genom hennes ordförandeskap för Mental Health Run, som anordnas 6:e oktober i Stockholm. Nu vill hon inspirera läkare och sjuksköterskor till ta ansvar för och leda förändringen inom vården. 

-Hur tycker du att vården fungerar i dagsläget?

Svensk sjukvård håller en hög standard med internationella mått mätt. Vi är sämre på tillgänglighet och bemötande. Jag lärde mig mycket under min tid vid University of California i San Francisco. Där upplevde jag att sjukvårdspersonalen bemötte patienterna på ett mycket mer respektfullt sätt och inbjöd till dialog och samarbete. Det fanns mer av ett helhetstänk där än vad jag ser vid svenska kliniker och olika professioner jobbade i team kring patienten.

Oavsett om jag jobbar vid en medicinklinik, vårdcentral eller en akutpsykiatrisk mottagning här i Sverige så tycker jag mig se att vi ofta har svårt att hjälpa patienten rätt i vården. Det blir inte sällan diskussioner som har karaktär av att patienten blir ”Svarte Petter”, vem eller vilken klinik kan ”ta över” den här patienten? Istället för att ställa oss frågan, hur kan jag som läkare, här och nu, hjälpa patienten på bästa sätt? Ibland är det självklart att patienten måste till en annan specialist, men ibland kan faktiskt vissa utredningar eller undersökningar utföras eller beställas av mig som läkare, oavsett var jag för tillfället jobbar.

”Jag hade önskat mer pragmatism i vården och mindre prestige.”

 

-Aktuella utvecklingsbehov?

När du är riktigt sjuk i Sverige kan du räkna med att du får en god vård, det är bra. Det kollegiala stödet bland kollegor gör jobbet som läkare hanterbart även när något tråkigt inträffar, det är också bra och något jag är väldigt tacksam över. Min erfarenhet av att ha jobbat inom vården i över tio års tid säger mig att de allra flesta av oss som jobbar i vården genuint tycker om våra jobb, anstränger oss mycket och vill göra vårt yttersta för patienterna. Däremot får vi inte de bästa förutsättningarna för det alla gånger.

Vårdplatsbrist, sjuksköterskeflykt (jag väntar bara på samma fenomen i läkargruppen, det har redan börjat på flera håll i landet, även i storstäderna) och en ohållbar arbetsmiljö gör att fler av oss inte orkar med att göra vårt bästa. Sjukskrivningarna ökar, inte minst bland unga, kvinnliga läkare. Det är oroväckande. Ledarskapet i vården behöver stärkas och utvecklas. Jag upplever att personer utan medicinsk utbildning till stora delar bestämmer hur verksamheterna ska bedrivas och vad som ska prioriteras. Det tror jag inte gynnar patienterna. Flertalet studier visar på en bättre vård och ökad personalnöjdhet med läkare i ledningen.

Professionens autonomi behöver vi värna om. Detta hör ihop med mina tankar kring ledarskapet. Jag är glad över att ekonomer, ingenjörer och personer med annan bakgrund än vårdutbildningar vill vara med och bidra i arbetet i vården. Men när konsulter eller politiker ibland fattar beslut utan att ta hänsyn till medicinska konsekvenser så blir jag upprörd och ledsen.

”Vi behöver prata mer med varandra över professionsgränserna och låta oss göra det vi är bäst på, inte försöka ta över varandras uppgifter eller göra anspråk på kompetens som vi faktiskt inte besitter. Det blir farligt.”

 

-Förslag till förbättring?

”Jag vill att vi som jobbar i vården tar på oss ledartröjan. Detta för att jag tror att vi som jobbar i vården är bäst på att bygga en professionell verksamhet som erbjuder en högkvalitativ vård där de anställda finner arbetsglädje och patienterna får en vård och ett bemötande som de är nöjda med.”

De verksamheter som fungerar väl idag är ofta små och professionsstyrda. Om vi bygger för stora och komplexa verksamheter utan reell chans till inflytande för dem som jobbar i den är jag rädd att vi förlorar mycket av det som fungerar bra idag. Jag önskar att unga människor, som nu funderar över sin framtid, ska vilja arbeta i vården och vara med och utveckla den. Jag är rädd för att färre personer kommer att söka sig till vårdutbildningar på sikt när de läser skandalrubrik efter skandalrubrik i tidningarna om vården. Vi får inte glömma bort att vården är en fantastiskt givande och spännande arbetsplats med stor potential i framtiden. Sverige är ett av Europas mest läkar- och sjukskötersketäta länder. Ändå har vi brist på både läkare och sjuksköterskor. De finns men de väljer att jobba deltid, är sjukskrivna eller har gått till helt andra branscher.

”En av vårdens absolut största utmaningar idag och i framtiden är att lyckas attrahera och, inte minst, behålla sin personal.”

 

-Hur ser vården ut om 5 år?

”Om fem år nyttjar vi artificiell intelligens och självrapporterade data i högre utsträckning än vad vi gör idag.”

Läkare har tillgång till digitala beslutsstöd som hjälper oss att fatta medicinska beslut och vi har mer direktkontakt med våra patienter. Vården attraherar drivna, kreativa och intelligenta människor som vill vara med och skapa en högkvalitativ vård för alla där vi hela tiden strävar efter att förbättra oss. Jag som läkare har mer inflytande över hur jag lägger upp mitt arbete och behöver inte rapportera ovidkommande saker för rapporterandets skull. Mina patienter och jag bestämmer tillsammans hur vi ska höras eller ses och jag kommer att vara mer av en rådgivare till patienterna än vad vi läkare på många sätt är i dag.

Samarbete mellan professions- och specialitetsgränser kommer att öka och jag hoppas att vi tillsammans kommer att fokusera på hela patienten och inte låsa fast oss vid våra respektive specialområden. Medicinsk forskning och medicinteknisk utveckling går snabbt framåt. Det, i kombination med mer tillgänglig data och pålästa patienter, kommer att ställa helt andra krav på oss som läkare. Utbudet av vård kommer att öka men resurserna i vårt skattefinansierade system kommer alltid att vara begränsade. Vi måste, mer än idag, fundera över medicinska prioriteringar.

 


Madeleine Liljegren
Foto: Ingemar Walldén

Presentation

Namn: Madeleine Liljegren

Bostadsort: Stockholm

Utbildning:

Läkarprogrammet, Lunds universitet, Lund

Doktorandutbildning, Lunds universitet, Lund

Kurser i ledarskap vid Lunds universitet (grundutbildnings- och doktorandnivå), Lund

Nuvarande tjänst och arbetsplats: 

ST-läkare i psykiatri, Psykiatri Nordväst, Stockholm.

Jourläkare, Psykiatriska akutmottagningen, S:t Görans sjukhus, Stockholm

Doktorand i psykiatri med neuropatologiinriktning, Lunds universitet, Lund.

Ordförande i den ideella föreningen Mental Health Run, Stockholm.

Mentor i kursen ”Professionell utveckling” vid Karolinska Institutets läkarprogram, Stockholm.

Undervisar AT-läkare vid Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm, i psykiatri.

Verksamhetsrevisor, Sveriges Yngre Läkares Förening (SYLF) Stockholm

Föreläser återkommande för allmänheten om min forskning, hjälper ibland till som årsmötesordförande vid olika föreningars årsmöten. Hoppar in då och då som ”Medicinsk expert” i en del av Sveriges Radios program.

Tidigare tjänster och meriter:

Underläkare, Norra Stockholms psykiatri, Stockholm

AT-läkare, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm

Undersköterska på avdelningar för neonatal intensivvård, Karolinska universitetssjukhuset, Danderyds sjukhus, vårdbiträde i hemtjänsten, Lidingö stad och Valle (Norge),

Student- (IFMSA, Sveriges läkarförbund Student) och fackligt engagemang i Sveriges läkarförbund (SLF), SYLF, SYLF Stockholm, Stockholms läkarförening, centrala Saco-rådet Stockholms läns landsting. Mentor i Maktsalongens mentorsprogram.

Expertis och intresseområde:

Kriminellt och avvikande beteende vid demenssjukdom. Ledarskap. Undervisning. Påverkansarbete, lobbying, kommunikation och sociala medier.Intresserar mig mycket för hjärnan, beteende och gränslandet mellan neurologi och psykiatri.

Vad som fick dig att börja arbeta inom vården eller vad som gjorde att du är engagerad i frågor relaterat till vården:

Jag sökte mig till läkarutbildningen för att jag fick kombinera ”hjärta och hjärna”. Jag attraherades av den naturvetenskapliga grunden och att få möjlighet att hjälpa människor. Tidigt på läkarprogrammet kände jag att jag hade svårt för att bara stå bredvid och titta på, när jag tyckte mig se att saker och ting kunde göras annorlunda eller bättre. Mitt engagemang var ingenting som jag hade planerat, det uppstod av sig självt.

När jag var ordförande i SLF Student Skåne drev vi frågan kring ledighet mellan höst- och vårtermin (vilket sedan blev verklighet). Engagemanget fortsatte nationellt och övergick så småningom, efter mina studier, i att jag valdes till ordförande i SYLF Stockholm 2014. Under min tid som ordförande fokuserade vi mycket på bristen på AT-platser, de begränsade möjligheterna för unga läkare att bedriva forskning inom ramen för en anställning och avsaknad av strategier för att få yngre läkare att ta sig an chef- och ledarskapspositioner i vården. Vi framhöll vikten av att få unga läkare att välja chef- och ledarskap i vården och föreslog en satsning på s.k. ledarskaps-ST, vilket nu kommer att bli verklighet i Stockholm.

Vem är du vid sidan av ditt arbete (exempelvis personliga intressen m.m.):

Jag umgås mycket med mina nära och kära. Att gå på konserter, vara ute i naturen en hel helg eller jogga en runda i löpspåret gör mig glad och harmonisk. Mitt ideella engagemang i Mental Health Run, vid sidan om mitt arbete som läkare i psykiatrin skänker mig glädje och ger mig inspiration. Jag tycker om att jobba med personer som har andra perspektiv än jag själv, vilket jag får göra i Mental Health Run. Jag kommer från en politiskt aktiv familj så samhällsfrågor, politik och debatt ligger mig också varmt om hjärtat.

Länkar:

Mental Health Run

Madeleines Twitter-konto:

Intervju med Madeleine i Vårdmaktpodden:
Vårdmaktpodden, Madeleine Liljegren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *