HBTQ+kompetens i hälso- och sjukvård

Heteronormen, cisnormen och mononormen – varför bör vi känna till dem? Hur kan behandlare skapa ett samtalsklimat där klienterna kan känna sig trygga? Vilken kunskap om hbtq+-personers livsvillkor behövs för ett professionellt bemötande? Och varför räcker inte bara empati?

hbtq

Kunskap för ett gott bemötande

Under sommaren 2017 utkom boken ”Hbtq+: Psykologiska perspektiv och bemötande” (Natur & Kultur) som jag har skrivit tillsammans med tjugo kollegor.

”Syftet med boken var att ge en introduktion till frågor som rör hbtq+ (homosexualitet, bisexualitet, trans och queer med mera) samt förslag på hur personal inom människovårdande yrken kan arbeta för att ge hbtq+personer ett gott bemötande inom bland annat hälso- och sjukvården.”

Boken har länge varit efterfrågad av till exempel psykologstudenter och fyller ett tydligt tomrum i den svenska akademiska litteraturen. I detta inlägg sammanfattar jag kort huvudpoängerna från boken i hopp om att den kunskap som behövs för att ge alla hbtq+personer ett gott bemötande och en jämlik vård får spridning i hälso- och sjukvården.

Hur tycker du att vården fungerar i dagsläget?

Rapporter från Sverige visar att majoriteten av alla homosexuella och bisexuella och ungefär hälften av alla transpersoner har en god hälsa och livskvalitet. I jämförelse med heterosexuella cispersoner (alltså personer som inte är trans) har dock hbtq+personer på gruppnivå både sämre fysisk och psykisk hälsa.

”När det gäller psykisk ohälsa är till exempel suicidtankar och suicidförsök betydligt vanligare bland hbtq+personer än bland heterosexuella cispersoner. Många studier har de senaste åren visat att de högre ohälsotalen kan förklaras av fenomenet minoritetsstress.”

Denna stress innebär den sammantagna belastning av utsatthet, diskriminering och marginalisering som minoritetsgrupper är föremål för.

Ett gott bemötande inom hälso- och sjukvården är utifrån dessa siffror viktigt på minst två sätt. För det första är god kunskap och hbtq+kompetens en avgörande grund för att kunna erbjuda alla hbtq+personer ett personcentrerat och jämlikt vårdmöte, alldeles oavsett varför personen söker vård. För det andra är kunskap om hbtq+personers livsvillkor extra viktigt i de fall då hbtq+personer söker vård på grund av ohälsa eller vårdbehov som är kopplat till personens hbtq+identitet. Det kan till exempel handla om personer som lever med psykisk eller fysisk hälsa på grund av minoritetsstress eller om personer som söker vård för könsbekräftande behandling.

Aktuella utvecklingsbehov?

Trots att hbtq+personer kan ha behov av hälso- och sjukvård på olika sätt visar forskning att hbtq+kompetensen inom hälso- och sjukvården brister samtidigt som hbtq+personers tillit till vården är låg. Det gör dels att hbtq+personer inte alltid söker vård trots vårdbehov, och att det finns en stor risk att den hbtq+person som faktiskt söker inte får en jämlik vård jämfört med heterosexuella cispersoner.

”Några av de problem inom hälso- och sjukvården som olika studier pekar på är kunskapsbrist, felfokusering i vårdmötet och ett hetero- och cisnormativt bemötande.”

Kunskapsbrist handlar till exempel om att vårdpersonal inte vet hur förutsättningar och livsvillkor ser ut för hbtq+personer, vilket i vissa fall kan ha betydelse för vården. Det kan också handla om vårdrelaterade frågor som vårdpersonalen inom en specifik verksamhet borde ha kunskap om, till exempel att personal som arbetar med säkert sex inte vet hur risk för överföring av klamydia ser ut för kvinnor som har sex med kvinnor. En del hbtq+personer berättar i studier att dessa typer av kunskapsbrister gör att de ibland behöver ge vårdpersonalen en föreläsning om hur det är att vara hbtq+person. Det leder i sin tur till en rollförändring där de som patienter inte får den hjälp de har sökt utan att vårdgivaren blir den som tar emot ”konsulthjälp”. Detta trots att hbtq+personen kanske dessutom har betalat för att få komma till vårdmötet.

När det gäller fokus i vårdmötet verkar det enligt forskning finnas både en risk att fokusera för mycket och för lite på hbtq+aspekter. Hbtq+personer vittnar till exempel om att de i behandling för psykisk ohälsa har upplevt att vårdpersonal har lagt oerhört stor betydelse vid deras identitet i de fall där hbtq+personen själv har upplevt att ohälsan har handlat om andra saker. På så vis har det blivit ett slags överfokuserinh på hbtq+ i själva behandlingen. Andra hbtq+personer berättar dock om vårdmöten som är tvärtom, att hbtq+identiteten knappt har berörts och att personen själv har känt sig osäker på om den kan, ska eller får prata om sin identitet. I båda dessa fall kan det ske en ansvarsförskjutning där det blir upp till hbtq+personen själv att bedöma och driva igenom ett ”lagom fokus” på hbtq+identiteten trots att det är den professionellas ansvar att tillsammans med patienten bedöma detta.

Slutligen kan ett hetero- och cisnormativt bemötande innebära att vi som vårdpersonal tänker att vi kan utläsa vilken könsidentitet en person har utan att fråga den, att personer av ett kön är tillsammans med någon av ett annat kön och att en person bara är tillsammans med en annan person (om den svarar jakande på att den är tillsammans med någon). Hbtq+personer beskriver att när de får många frågor och råd som bygger på hetero- och cisnormativa antaganden sker ett slags alliansbrott där tilliten till vårdpersonalen, och därmed också vårdrelationen, tar skada. Det leder till betydligt sämre möjligheter för hälso- och sjukvården att faktiskt ge en personcentrerad, effektiv och jämlik vård.

Det som också sker i en behandlande relation där en hbtq+person får ett hetero- och cisnormativt bemötande är att personen även i själva vårdmötet utsätts för minoritetsstress. Detta är extremt problematiskt eftersom det ju i vissa fall är just minoritetsstressen som har gett upphov till den ohälsa som personen söker vård för.

Förslag till förbättring?

”Vi menar att lösningen på de brister som finns idag är kompetenshöjning i form av adekvat kunskap, bemötande som utgår från öppenhet samt främjande av behandlarfärdigheter.”

Satsningen på kompetenshöjning bör komma uppifrån i organisationen och det bör ges utrymme för personer att både tillskansa sig kompetens och att arbeta i enlighet med den. Med andra ord är detta i första hand en organisations- och verksamhetsfråga för att kunna leva upp till hälso- och sjukvårdens krav att tillhandahålla en jämlik vård och hälsa till alla.

När det sedan gäller adekvat kunskap hos vårdpersonal så handlar det om ha en så pass basal kompetens att den hbtq+person som söker vård inte behöver utbilda oss professionella. Om vi inser att vi inte är tillräckligt insatta i ett ämne så är det vår skyldighet som yrkesverksamma att läsa på inför nästa vårdmöte. Beroende på vilken verksamhet vi arbetar inom och vilket uppdrag vi har kommer vi att behöva fördjupa oss i specifika aspekter som är kopplade till vårt dagliga arbete. Det kan handla om att vara extra uppdaterad på familjelagstiftningen i det fall jag arbetar inom barnhälsovården eller ha kunskap om suicidpreventiva åtgärder för hbtq+personer om jag arbetar inom akutpsykiatrin.

När det gäller bemötandefrågor är hela hälso- och sjukvården oftast uppbyggd efter specifika ”normpatienter”. Normpatienter bygger ofta på föreställningar om ”hur de flesta är” eller är de personer som enkelt går igenom systemet ”utan problem”. Allt från blanketter, toaletter, bedömningsinstrument och rutiner bär ofta spår av hetero- och cisnormativa föreställningar om normpatienten. De frågor som vi ställer till patienterna bygger också ofta på sådana antaganden. Att arbeta med bemötande är att granska vem vi tänker att normpatienten är och hur detta tar sig uttryck i det vi gör och säger i vårdmötet. När vi har fått syn på detta kan vi arbeta för att till exempel göra de frågor vi ställer mer inkluderande.

Behandlarfärdigheter handlar om:

  • att upparbeta ett reflexivt förhållningssätt där vi bättre förstår oss själva och vad som sker i vårdmötet. 
  • att kunna ta patientens perspektiv i beaktande och sätta vårdmötet i en större social kontext.

Om en hbtq+person reagerar negativt på något jag säger kan jag till exempel känna mig påhoppad eftersom jag själv tänker att jag vill hjälpa. Med förståelsen att denna person kan ha haft flera negativa upplevelser av flera tidigare vårdmöten kan jag, genom att utforska vad som hände med personen, kanske förstå att personens reaktion är naturlig utifrån den sociala kontext präglad av minoritetsstress som personen hela tiden måste hantera. En svår situation behöver alltså inte handla alltså inte om mig personligen, men jag som vårdgivare har en skyldighet att möta personen där den är.

En reflexiv hållning handlar också om att uppmärksamma när jag gör fel. Till exempel när jag har uttryckt mig normativt i vårdmötet. Sådant händer oss alla som arbetar inom vården. Det vi kan göra som vårdpersonal är att tydligt ta ansvar för detta och reparera misstaget genom att synliggöra det och be om ursäkt. Genom att ta ansvar gör vårdpersonalen en sak som sällan sker i samhället, och den handlingen kan ofta uppfattas som en stöttande intervention i sig. Detta är viktigt eftersom det också validerar den minoritetsstress som så många hbtq+personer upplever varje dag.

Hur ser vården ut om 5 år?

”Jag tror att digitaliseringen av vården har många möjligheter. Det handlar för det första om att erbjuda bra psykoedukativa plattformar.”

Idag finns fantastiska resurser så som transformering.se och umo.se. Jag tror att vi kommer se mer av sådana resurser i framtiden. En annan viktig digital möjlighet är att via appar kunna nå vårdpersonal som kan de saker du som patient söker vård för. Här tänker jag att det finns fantastiska möjligheter att också skapa arenor där hbtq+kompetensen är hög.

Det finns också forskning som visar att de samhälleliga förändringar som har skett de senaste åren i Sverige verkar ha haft en positiv påverkan på hbtq+personers hälsa på gruppnivå. Jag hoppas att samhällsutvecklingen fortsätter i den riktningen och att hälso- och sjukvården är en drivande aktör för att främja en jämlik vård och hälsa för alla hbtq+personer i enlighet med det uppdrag som vi har enligt hälso- och sjukvårdslagen. Vi som har skrivit boken ”Hbtq+: psykologiska perspektiv och bemötande” hoppas att boken kan ge några verktyg för denna, förhoppningsvis fortsatt positiva, förändring.

Tove Lundberg

Bostadsort:
Malmö
Utbildning:
Leg. psykolog, Fil. Dr i psykologi
Nuvarande tjänst:
Utvecklare och psykolog på Kunskapscentrum migration och hälsa, Region Skåne, samt vikarierande lektor på Institutionen för psykologi, Lunds Universitet.
Tidigare tjänster, meriter och erfarenheter:
Innan jag började min forskarutbildning arbetade jag flera år som leg. psykolog inom landsting, kommun och ideell sektor.
Expertis och intresseområde:
Bemötande inom hälso- och sjukvård, frågor som rör kön, könsidentitet och sexualitet (genus och hbtqi), asyl- och migrationsfrågor.
Vad som fick dig att börja arbeta inom vården:
Redan som tonåring ville jag arbeta i ett människovårdande yrke där existentiella frågor aktualiserades. Jag ville inte arbeta inom den somatiska vården och präst kändes helt fel så jag tyckte att psykolog kändes som en god kompromiss. Psykologutbildningen var dock inte riktigt som jag hade tänkt mig, och nuförtiden känner jag mig mest hemma där ”kunskapande” diskuteras både filosofiskt och praktiskt. Det är kanske just att vården befinner sig där mittemellan det teoretiska och det praktiska ”kunskapandet” som gör att jag är så intresserad av just hälso- och sjukvården.
Vem är du vid sidan av ditt arbete (t.ex. personliga intressen):
När jag inte arbetar så busar jag med familjen, sjunger karaoke, hänger vid havet och går på Skåneleden.
Länkar:

HBTQ+.jpg

Länk till boken: https://www.nok.se/titlar/akademisk-psykologi/hbtq/

Extra material:

Ladda ner – Begreppslista HBTQ+

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *